Michael börjar tvåskift from imårrn nu är det andra tider som gäller.
Hur jag ska klara av att vara själv på kvällarna varannan vecka vet jag faktiskt inte. Att vara själv på nätterna trodde jag inte heller jag skulle klara men då sover man iaf.

Jag har alltid varit extremt mörkrädd och inte blev det bättre när jag fick påhälsning av en psyktant mitt i natten när Nova var nyfödd. Jag känner själv att det börjar gå lite väl långt med alla mina nojigheter men vet inte vad jag ska göra. Rädd för att vara själv helt enkelt. Jag inbillar mig saker som tex att nån ska komma på kvällen/natten när jag är själv och ta barnen. Att nån smyger omkring här ute när det är mörkt. Att det är folk som omringar huset och gör inbrott. Så fort dom ser på kvällen att Michael åker till jobbet så stormar dom in här. Vem av barnen räddar man först? Psyktankar! Inte blir det bättre av att fb finns! Där läser man varningar om skumma bilar, folk som vill sälja nåt vid dörrn för att reka området. Senast nu var fönstertittare. Jag hatar mörkret. Jag klarar det inte.

Häromdan när jag satt i telefon med 1177 ser jag i fönster hur en gubbe går omkring här i trädgården. Nova låg ute i vagnen och sov och han var på väg mot henne. Det enda jag tänkte var att han skulle gå fram och ta henne. Han såg skum och otäck ut (alkis) och jag blev helt hysterisk och fick slänga på luren och ringa mamma som för övrigt är orörlig så vad hade hon kunnat göra? Hjärtat höll på att hoppa ut när jag såg han vandra omkring. Han vände till slut och gick iväg. Han var väl antagligen lost och såg säkert inte ens vagnen. Detta var på dan så det var ljust ute och Michael låg uppe och sov. Så jag var inte själv men ändå blir jag så jäkla rädd! Varför kommer alla till mig? Mina nerver klarar inte sånt här.