Har precis lagt mig i sängen. har tänkt sova men kan inte. Tusen tankar goes bananas i mitt hjärnkontor. Det låter säkert barnsligt men jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva utan mina fyrbenta vänner. Hade det bara vart jag själv som reagerar på dom, vilket jag oxå gör, hade jag struntat i det och levt på mediciner. Men när det gäller barnen är det annat. Nu behöver jag ju inte ta ut det värsta innan vi vet men kan inte låta bli. Jag och M har knappt pratat igenom hur vi ska lägga upp det eller nåt. Vi båda skjuter på det och ignorerar det för tillfället. Det är ju våra små kids som vi haft hur länge som helst.. Typ 3 1/2 år. Men det är ju våra familjemedlemmar.