Tisdag 8 maj

Tid på KSS för en ordentlig hinnsveptning + kontroll. Gjorde hinnsvepning på MVC hos Ann men va inte de minsta mogen. Hinnsvepningen ger samma resultat, inget har hänt sen sist. Gör även ett UL. Där ser man att bebisen har väldigt dåligt med fostervatten, väger alldeles för lite enligt tabellen samt att den har "nån njurnedsättning".

Detta säger läkaren som precis efter hon sagt dom orden blir tvungen att springa på akut snitt. Å där sitter vi, två livrädda och chockade snart tvåbarnsföräldrar. Vad är det för njurnedsättning? Tusen tankar far genom huvuden och jag känner att jag bara vill gråta. Efter ett bra tag kommer hon tillbaka och kan inte säga mycket mer om njurarna förrän bebisen är ute och man då gör mer nogrann undersökning. För att ha gått 14 dagar över tiden så väger bebisen för lite. Enligt kurvan från MVC ska vikten ligga runt 3,9kg men snittar till ca 3,5 nu. Beslut tas om igångsättning dagen efter, onsdag.

Onsdag 9 maj

Runt 11 tiden blir jag igångsatt av någon sorts platta som man bara kan "dra ut" ifall barnet skulle påverkas neg.
Eftersom förlossningen slutade så akut sist och nova var så dålig och medtagem så vill man ha bättre koll över bebisen denna gång. Denna platta ska sitta max 24tim sen får man se vad man gör sen om inget händer.

                                       (dålig bild)

Jag blir iaf inlagd på BB oförlösta. Michael är hos mig hela dagen men åker hem på kvällen till Nova. Lovar att höra av mig så fort något händer. Får en rumskamrat som jag var nära att kväva pga snarkningar, så irriterande. Blir det ingen sömn alls.

                                   
                                     (BB oförlösta)  

Torsdag 10 maj

Runt kl 01 börjar jag känna av lite mensvärk. CTG tas hela tiden med 1tim mellanrum för o ha koll på bebisen.

Vid 07 börjar de bli bli mer o mer värkar och smärtan blir grövre. Messar Michael om att komma in direkt efter dagislämning vid 09. Han frågar om det är bråttom men jag svarar att det är under kontroll. Varför vet jag inte för jag hade ju ont och kände att allting började närma sig. När dom kommer in och tar CTG säger bm: jag ser att du har sammandragningar. NO SHIT! Jag trodde de va värkar. Om detta bara är sammandragningar, hur fasen känns det sen? Jag går iaf in å duschar, står säkert en timma. Jag går runt å vankar i korridoren, lättare att stå och gå när värkarna kommer.

Kl 10 kommer en läkare för och undersöka mig. Är öppen 4cm och får nu komma ner till förlossning. Får panik över att Michael inte hunnit in än. Messar tusen ggr men han är på väg. Som tur är hinner han precis upp till mig innan det är dax att åka ner. Nu har jag ont.

När vi kommer ner till förlossningen dröjer det länge innan vi får komma in på ett rum för de var inte "färdigt". Michael finns hela tiden vid min sida. Gör allt för å underlätta men jag vill bara vara i fred. Vill absolut inte nån ska röra mig. Försöker fokusera å koncentrera mig på smärtan. Han stryker och masserar ryggen men jag blir bara irriterad. Stackarn.

Det gör bara ondare och ondare. Får tom ta till en spypåse och hela handfatet. Shit, så här långt kom vi aldrig sist. Nu ska jag förhoppningsvis få föda vaginalt. Blir lite stirrig.

När allt är klart får vi komma in och jag blir undersökt direkt. Kl är nu 10.45 ca och jag är öppen 7cm. BM förklarar lite om vad som kan hända, vad hon gör, smärtstillande mm. Hon trycker även hål på vattnet, och visst fanns det massa vatten fast dom sa att jag inget hade. Jag får lusgas och hamnar i min egen lilla värd. Snurrig och yr är jag nu i en underbar bubbla. De kommer och går folk hela tiden och har ingen aning om vem som är/gör vad. Jag får lägga mig på sidan för å se om det är skönare att ligga så.

Helt plötsligt känner jag bara att nu jädrar är det dax. Michael trycker på kl. Blir undersökt och är nu öppen 10.
Det gick fort, på 15 min öppnade jag mig 3cm. Har inga tankar på smärtstillande men det hade inte hunnits med iaf.

Smärtan är obeskrivlig. Jag skriker och tar i för kung och fosterland. Vet att jag skriker: den kommer ur fel hål.
Det kändes precis som den skulle komma ut där bak, vilket var extremt obehadligt. Maskinen piper, hjärtljuden går ner. Jaha tänker jag. De va ju kul att jag fick va med lite krystvärkar denna gång iaf.
Läkare tillkallas, men det ser ok ut så vi kör ändå. Bebisen har armen brevid huvudet. Därför hjärtljuden sjunker och för att det trycker så där bak. Men bebisen måste ut fort. Doktorn tar till sugklocka, och sen så säger han: titta ner mellan benen nu. Och där ser jag något blodigt och kladdigt huvud och vips så flyger bebisen ut. Herregud I DID IT. 16 dagar över tiden.

Kl 12.04 får jag upp det något helt otroligt på mitt bröst. En liten flicka som väger 3240g och är 50cm lång.

En WILJA är född. Vi båda grät av lycka. 1 tim å 20min tog de. Här går det undan!

Moderkakan ska ut och när det trycks så på min mage gör det fruktansvärt ont. Jag blir bedövad och sydd. När dom är färdiga blir vi lämnade ensamma. Helt plötsligt känner jag något varmt sipprar ur mig. Är jag så bedövad så jag
kissar på mig tänker jag? Ber Michael kolla, han trycker genast på kl. Jag lyfter på täcket och det bokstavligt talat forsar blod ur mig. Det tillkallas en hel drös med folk och det trycks på min mage. Det gör så ont så jag tror jag ska dö. Skriker av smärta. Förlossning släng dig i väggen. Dom trycker på min mage med jämna mellanrum och det kommer hela tiden en massa blod. Det är livmodern som inte riktigt vill dra ihop sig.

När det lugnat sig blir jag beordrad duscha och kissa. Kan inte resa mig upp. Säckar ihop. Svimmar. Får rullstol.

Vill absolut inte sitta upp utan bara lägga mig ner. Körs till duschen, en BM duschar av mig de mesta av blodet. Tuppar av om och om igen. Jag har förlorat så mkt blod, ca 2l och har lågt blodtryck därför jag svimmar hela tiden.

Efter en stund kommer den efterlängtade silverbrickan. Mat har aldrig tidigare varit så gott! Mår mycket bättre efter en stund. Mår så pass bra så åker rullstol bort så lillan får vägas och mätas. De första bebiskläderna kommer fram och lyckan är total!  

                        (hälften är redan upätet :))

                                              (har sett snyggare ut)

Orkar inte dra allt i detalj men sammanfattning av resten är att lillan får gulsot alldeles för snabbt och blir därmed inlagt på neonatalen fast vi får ligger kvar på BB avd. Dom kommer in var 3tim dygnet runt för å kontrollera henne. Får intensiv sola i 24tim och får endast komma ut ur solen för matning. Blir körigt, får inte träffas alla som familj på hela denna tid. Vi får gå om varandra, jag ut i väntrummet för å pussa å krama min stora tjej, Michael får sitta och titta på lillan som ligger under lamporna.

Man upptäcker blåsljud som inte ger med sig. De där med njurnedsättningen är att kisset inte fungerar som det ska så det ska samlas kiss för att komma upp i rätt mängd så vi ser att allt ser ok ut. Blir massa kontroller senare.

Efter 5 dagar är lillan fri från gulsot, kisset verkar fungera ok och inget blåsljud. Jag mår allt annat än bra. Har ett
hb värde (järnvärde) på 99 när jag åker hem. Man ska ligga runt 120-150.

Hemma har jag små blödningar ofta. Mår skit. Orkar ingenting, knappt amma. Ligger bara på soffan och känner mig döende. Får en riktigt störtblödning en kväll. Blod på mattan, soffan, golv, väggar, toa, över allt. Ringer 1177 och får som svar: det är ingen fara, men händer det igen får du komma in. Hallå, jag förlora över 2 l på förlossningen, hur mycke blod tror du jag har kvar? Tom jag förstår att jag måste in.

Kontaktar min systers svärmor som är gynläkare, har aldrig träffat henne men nöden har ingen lag. Hon säger åt mig åka in direkt till akuten. Lillan följer med. Gör undersökning och UL. Visar sig att en bit av moderkakan sitter kvar. Blir inlagd och får vänta till dagen efter på en skrapning.

Sövs ner och det spolas rent och biten tas ut. Förlora 400ml blog igen. På uppvaket svimmar jag av igen. Lågt blodtryck och 74 i hb. Uppe på rummet vill dom se att jag kan kissa. Svimmar om och om igen. Orkar inte ens ta hand om min lilla bebis så personalen tar henne. Blir utskriven dagen efter. Innan jag åker hem tas hb igen, nu nere i 68. Allså hälften så mycke som man ska ha?!

Går inte ens å beskriva hur jag mådde eller kände mig hemma. Orkade ingenting. Inte ens leka eller ta hand om mina barn. Inte amma. Bara gråter och känner mig helt för jävlig. Så fort jag rör mig blir jag åksjuk, snurrar i huvudet och jag blir yr och illamående. Tänk att man kan må så fruktansvärt dåligt av ett jävla hb värde?

Bryter ihop en kväll och ringer 1177. Jag vill ha blod. Står inte ut längre. Får ett nej till svar. Tack snälla sjukvård.

En väldigt snäll fd granne (SSK) och min systers svärmor (gynläkare) har hela tiden "haft koll på mig". När de får höra hur jag mår hjälper dom tillsammans med chefen för Kvinnokliniken på KSS, mig att få komma in och få blod.

På kss reagerar alla lika dant som jag. Hur i helvete kan man skicka hem en nyblivenmamma med sånt hb värde? Blir inlagd igen. Får 4 påsar blod över natten. Dagen efter är jag som vanligt. Pigg och inget yr. JAG LEVER!

Känner nu att jag borde stått på mig mera där inne. Sagt att jag vill inte åka hem. Jag orkar inte. Jag vill ha hjälp, blod! Men när man ligger där inne så vill man ju bara hem. Har inte så mycket tillit till vården och KSS längre om man säger så.

Så ja, nu mera är jag väldigt HB skadad. Det tog ca 8v innan jag kunde börja leva och njuta av mina två underbara barn! Wiljas njurar undersöks hela tiden. En del fel har försvunnit och en del andra uppkommit. men huvudsaken är att ingenting är farligt. Hon lider inte. Kissar som man ska. Har inte ont. Där är dom iaf vettiga, på Barnmedicin. Väldigt noggranna kontroller och underbar personal!

 
Gud, va de nån som orkade läsa ända ner hit?