Här kommer min lilla berättelse om när Nova kom till världen.


7 okt.
Hade haft lite små värkar nästan hela dan. Hade nånstans på känn att det ev kunde bli en bebis under natten. Michael åkte till jobbet vid 22-tiden och det började bli mer o mer jobbigt. 00:30 ringde jag in till förlossning för o checka av lite. Fick rådet att ställa mig en stund i duschen, vet inte om det skulle lindra smärtan eller vad meningen var men nu började det bli lite hett i magen. Ringde hem Michael från jobbet o drog in mot förlossningen vid 02.

8 okt.
När vi kommit in på förlossning och dom kopplat på CTG på magen avtog självklart mina värkar. Fasen tänkte jag, de blir allså hemgång. Men BM var inte nöjd med min kurva och vi blev inskrivna och inlagda. Fick ett rum så att vi skulle sova några timmar för o sen köra CTG igen. Fortfarande missnöjd med kurvan och hon förklarade för mig att när värken kom så sjönk bebisens hjärtljud alldeles för mycket, från 150 ner till 86. Efter ett snack med läkarn så skulle jag nu bli igångsatt. Redan här kom nog chocken om att jag väääldigt nära att snart bli mamma ♥ Nu, efter 9mån insåg jag att det var sant.

Dom stack hål på fosterhinnan och kopplade på en elektrod på bebisen huvud för att ha allt under kontroll. Hjärtljuden fortsatte sjunka. Nu efteråt har jag kommit på att det aldrig kom något vatten, det borde det väl gjort?

Med massor av barnmorskor överallt kommer sedan en operationsläkare in och förklarar att det blir akut kejsatsnitt. NEJ tänker jag. Fan jag ska föda den vanliga vägen, så var min planering.

KEJSARSNITT
Nu började saker ske i 200. Michael byter om till operationskläder. Dom springer med mig i korridoren till operationsrummet. Nu har det blivit alldeles för mycket för mig. Chocken är grov kan jag meddela. Hann aldrig riktigt fatta vad som egentligen händer. Säkert tio pers i rummet, slangar hit o dit, dropp o epidural. Jag domnar bort totalt, det enda jag har känsel i är huvudet. Allt annat är totalt borta. Michael och en BM sitter hela tiden vid mitt huvud. Hon berättar precis vad läkaren gör men jag lyssnar inte. Försöker bara fatta vad som gått fel. Mår bebisen bra? Är det verkligen så här bråttom?
Hela jag åker fram o tillbaka när dom trycker o bökar för o få ut bebis o moderkaka. Lite otäck feeling.
Nånstans i huvudet hör jag Michael säga: Hör du bebisen? Men jag kopplar liksom inte att det är vår bebis som är ute, och som skriker. BM, bebis o Michael försvinner direkt in i ett annat rum. Ingen säger vad det blev. Tänker inte heller på de.

BEBIS:
Efter ett tag kommer dom tillbaka och jag får en bebis på mitt bröst. EN BEBIS! Tårarna rinner ner för mina kinder. Herregud, nu är hon ute. Hon tog en genväg ut om man säger så.
Kl 07:18 föds vår älskade Nova, 2825g och 51cm lång.


Jag sys ihop och får sedan komma tillbaka in på rummet o smälta allting. Det konstateras att lilla hjärtat haft det lite jobbigt vissa perioder under graviditeten. Får även veta att hade jag rökt under tiden kanske vi inte hade haft vår lilla tjej nu. Men sånt ska vi inte tänka på utan alla tester och prover visar att Nova mår prima, frisk som en nötkärna. Ligger precis på gränsen på viktkurvan men behöver inte läggas in. Med lite extra ersättning ska hon nog öka i vikt.